Referat från Kalmar

Helena Kvapil 2004-08-13

Då var det då dags för mig att göra debut i Kalmar triathlon. Jag bestämde mig tidigt under hösten 2003 att Kalmar skulle bli ett delmål inför min träning/uppladdning inför Ironman Hawaii 2004. Kalmar triathlon låg bra i tiden så där i slutet av juli då förhoppningsvis sommarvärmen borde ha anlänt till Sverige och man har kunnat köra en hel del mil på cykeln. Vi vet ju alla hur det gått med den biten.... svenska sommarvädret 2004....

Som vanligt kommer jag alltid till tävlingen med mindre träning än planerat. Men jag är hellre lite undertränad än tvärtom. Det viktigaste är ju att man på självaste tävlingsdagen är laddad och att viljan finns där. Utan viljan och motivationen spelar det ju ingen roll hur mycket man har tränat och i hur bra form man är i.

Jag och min sambo Ulf åkte ner tidigt på fredag morgon. Vi lämnade ett gråmulet Stockholm och möttes vid Nyköping av en härlig sol och längs med vägen ner till Kalmar blev det bara varmare och varmare. 25-26grader ----- Härligt! Sånt blir man glad av. Det blev många stopp längs med vägen, det var ju viktigt att fylla på vätskeförrådet så här dagen innan tävlingen och speciellt nu när prognosen visade att det skulle bli varmt på tävlingsdagen. Vi såg en del triathleter längs med vägen, bl.a några från SCT: Fernando Huerta och Stefan Åberg. Det kändes att tävlingen var på gång, ju närmare Kalmar man kom och ju fler cyklar man såg.

Vi checkade in på hotellet där vi träffade även Mario Krestalica och Ola Jönsson. I samband med det passade jag på att hämta ut min Nr-lapp och allt annat som behövdes, eftersom det var på samma hotel. Sedan var det dags för en rejäl lunch. Gott med mat!! Någon timme senare var det dags för Pre-race mötet i Kalmarsalen. Då kändes det att tävlingen var nära. Det var jättekul att träffa en massa bekanta ansikten, många av dessa som jag känt i triathlonfamiljen ända sedan 1989... Det är kul att vara veteran ibland :)

Efter mötet var det dags att gå förbi tävlingsområdet och titta till det lite, kolla vart ens nummer fanns, vilken stol det var, hitta riktmärken från simningen, så man springer åt rätt håll osv. Sedan passade vi på att köpa mer mineralvatten och annan dricka så att även min sambo hade lite kall dricka under langningen dagen därpå. När klockan närmade sig 17.30 gick vi ner till tävlingsområdet igen för att kolla på mini triathlon tävlingen (där Håkan Persson och Robert Malmqvist från SCT skulle delta). Innan vi gick från hotellet mötte vi Mario Krestalica i hotellentrén, lite lätt panik, att han hade fel på sitt däck. Ulf tipsade honom att gå till växlingsområdet och kolla om det fanns någon cykelmekaniker där som kunde hjälpa honom. Det ordnade sig. Själva mini triathlon tävlingen blev riktigt fartfylld och det var kul att kolla in alla snabba växlingarna.

Vi passade på att äta en tidig middag, ca 19-tiden, så att man i lugn och ro kunde fixa med alla kläder och chip osv. Mina vänner Lasse och Marie från Göteborg kom förbi och kollade läget. Sedan blev jag supertrött, bara kände hur kroppen ville sova, redan 21.30-tiden... Skönt!

Väckarklockan skulle ringa 05.00, men jag hade redan vaknat till vid 04.45, så jag klev upp och tog min dusch och sedan började jag lugnt göra mig iordning och även blanda mina flaskor till langningen. Vid 6-tiden gick vi ner till växlingsområdet. Jag gillade inte alls musiken som spelades i högtalarna, det var rena rama begravningsmusiken... usch! Skönt att jag hade min MD med mig, då kunde jag bättre koppla av och koncentrera mig på vad som skulle komma... Träffade på några SCT:are i växlingsområdet, bl a Sten, Carin, Stefan och Mario.

Klockan 07.00 gick startskottet. Jag var placerad väldigt bra till vänster och simmade rakt på första bojjen. Kom in i simningen bra, men tyvärr var det någon kille som inte kunde simma rakt utan istället simmade han kors och tvärs och slog i mina fötter hela tiden. Irriterande. Men jag ville inte lägga energi på sådant, utan istället stannade jag upp och kollade vart jag kunde simma istället, bra bit bort från den personen. Fortsatte och simma rakt och det kändes riktigt bra. Kom upp efter första varvet och sedan var det bara att hoppa i igen. Fältet hade spridits lite mer nu och det var lättare att simma. Andra varvet brukar alltid kännas lite segt, men när man väl kommer upp ur vattnet och det bara är ett varv kvar att simma så känns det rätt skönt. Jag tyckte jag höll en bra och jämn fart. Tiden spelade inte så stor roll, det var bara att ta sig igenom. Jag simmade ändå på personbästa 1.11 h. Skönt! Av med våtdräkten snabbt, lika bra att göra sånt direkt när våtdräkten är som blötast, annars kan det lätt ta längre tid. Ingen stress vid växlingen utan jag tog min tid på mig. Dagen är ju lång...

Det kändes bra att cykla iväg. Carin Uhlin hade växlat snabbare än mig och kom iväg före mig ut på cyklingen, men jag kom ganska snabbt ifatt henne och förbi. Efter ett tag kom jag även ikapp Jona Dahlqvist och jag kände mig stark på cyklingen. Superskönt att cykla i värmen! Men efter första varvet och lite in på andra varvet började jag få ont i mitt vänstra knä. Smärtan smög sig fram. Först försökte jag ignorera den, men det gick inte. Gjorde bara mer och mer ont, smärtan strålade från knät ner till foten. Jag kunde inte alls trampa med vänster ben. Det gjorde hemskt ont. Jag försökte ändra sittställning, stå upp och trampa osv, men det gjorde för ont. Jag försökte trots det att ändå cykla så gott jag kunde. Jag ville inte bryta... När jag såg Ulf vid vätskekontrollen, ropade jag att jag hade ont i knät, så att han förstod ifall jag inte skulle dyka upp igen... Men jag vägrade att ge mig utan kämpade på. Carin Uhlin, Jona Dahlqvist och två andra tjejer hade cyklat om mig och jag försökte att hänga med dom på avstånd, men det gick inte det heller. Jag hade så ont... Ulf sa till mig vid sista vätskekontroll

en att jag skulle kämpa på i min egen fart. Det var inte långt kvar till växlingen, bara 15km. Ulf tog bilen och körde framåt en bit och stod och hejjade fram mig, så att jag inte skulle tappa ännu mer. Jag blev glad av både det och att det blev närmare och närmare till växlingen. Jag hade bestämt mig för att OM knät gjorde ont även under löpningen, då skulle jag vara tvungen att kliva av banan och packa ihop och göra min första DNF, men det ville jag ju hellst inte... Jag tog väldigt god tid på mig i växlingen. Sprang in i damtältet och bytte om till nya fräscha löparshort. Det är skönare att springa i. Efter bara några meter blev man kissnödig, bra! (Jag har en tumregel, och det är att om man inte kissar en gång under cyklingen eller mellan cykling/löpning, då går det åt skogen... det är tecken på att man har druckit för lite.) Nu började vädret mulna på lite och det var ju alldeles perfekt för löpningens skull. Jag sprang iväg med ganska korta löpsteg i början så att stumheten skulle försvinna. Ganska snabbt passerade jag två tjejer och det tog inte så lång tid innan jag passerade även den tredje tjejen. Framför mig hade jag nu fyra tjejer. De två främsta var jättelångt före, så där fanns inte så mycket att göra åt. De var outstanding! Däremot var Carin en liten bit framför och ett par minuter framför henne sprang även Robin Ydremark, fast hon tävlade i en annan klass. Jag närmade mig hela tiden, men samtidigt kände jag mig lite yr och då var det bättre att ta det lite lugnare. Jag gick lite här och där när jag kände för det. Då ökade givetvis avståndet igen... men jag kände mig stark och tänkte att det är bättre att komma i mål i god form än att jag skulle bli yr eller gå in i väggen efter halva löpningen. Jag kände ingenting av smärtan i knät, men jag hade det lite i bakhuvudet, att inte köra på för hårt. Det var ändå skönt att promenera lite här och där :). Efter ett varv på löpningen kom således en riktigt skön regnskur som svalkade skönt. Jag passerade Carin utmed andra varvet, men hon höll sig strax bakom mig hela tiden. När 2km återstod var det så dags att lägga in en högre växel, jag ville så gärna ta SM-brons i damseniorklassen.

Efter målgången kunde och ville jag inte stanna, behövde promenera annars blev benen så himla stumma direkt och krampen var nära... Det såg säkert ganska kul ut. Tjejen som ville ta hand om chipet fick helt enkelt gå med mig och ta av det. Jag gick några varv runt på gräset hängandes lite över Ulf. Nu fick han bli introducerad till hur man ser ut/beter sig efter ett Ironman lopp. Sedan kände jag mig okej att äta några bullar och dricka lite cola. Mums!

I målområdet fanns det många från SCT. Carin hade kommit i mål strax bakom mig, Sten var där med sin familj, Stefan hade också kommit i mål och även Mario och Ruis. Vi kunde konstatera att SCT:arna hade en bra jämnhet! Många som kom i mål kring 10.10-11.10tim.

Först efter målgången var jag inte alls nöjd med loppet. Jag ville ju under 10.30 timmar, men med tanke på hur ont i knät jag hade under cyklingen, så är jag nöjd ändå. Det skiljde ju bara några minuter. Dagen efter tävlingen då man skulle till Kalmarsalen och prisutdelningen, så var man ganska stel i benen. Många roliga stilar uppför/nedför trappan.

Nu gäller lite vila och sedan är det bara att sätta igång med den riktiga träningen. Detta var för mig en rejäl genomkörare inför vad som kommer i höst, Ironman Hawaii (lördag 16 oktober). Det kommer att bli min tredje start i den tävlingen och jag vet vad som krävs efter mina tidigare lopp. Blåsigt är ordet och mycket varmt och stor luftfuktighet. Jag och min sambo Ulf passar på att ta en längre semester så att vi har tid att ta det lugnt och även passa på att göra lite utflykter på ön. Det ska bli spännande!

Helena Kvapil