Ironman Germany 2005
10 juli, Frankfurt
Det hela började egentligen med Björn och Brians upprop till långdistanssatsning för 2005 sisådär nio månader innan
tävlingen. Beslut togs att A-tävlingen för långdistansarna skulle vara Frankfurt IM. Vi blev hela elva stycken som
kom till start, Cecilia Olenius, Lotta Ormeus, Carin Uhlin, Robert Malmkvist, Brian Buchtrup, Björn Haring, Magnus
Berg, Fernando Huerta, Karl-Axel Wenzlaff, Kristian Winter och jag själv.
De närmsta dagarna innan start anslöt sig en efter en till vårt gemensamma boende på Zum Waldhaus Hotz i Langen i
närheten av start. Boendet visade sig dock ligga betydligt längre bort från start än vad map24.com visade. Gruppen
fick visa upp lite logistik akrobatik på tävlingsmorgonen vilket vi tillsammans löste utan fokuseringsbrus.
Tre dagar innan start prövade vi simbanan och den visade sig bättre än väntat. Efter att ha pluggat i Tyskland och
upplevt både två och tre handgrävda pölar visade sig Langener Waldsee vara riktigt OK. Vid omklädnaden dök Cameron
Brown upp och vi passade på att posera inför kameran och önska honom lycka till. Efter simmet strosade vi runt i
växlingsområdet och jag insåg ganska snart att detta skulle bli något stort. Cykelplatser för 2200 startande, mattor
och tält överallt. Det här var en ny upplevelse.
Dagen före dagen före dagen var det dags att hämta upp nummerlapp mm i city. För första gången kände jag mig lite
nervös. Point of no return var väldigt nära. Även i city började det märkas att en tävling var på gång. Läktare,
avspärrning mm byggdes upp. Eftermiddagen ägnades åt en lätt cykelrunda och vila.
Dagen för dagen lämnade vi in cyklarna. Klart man blir imponerad av att varje deltagare blir ledsagad av en funktionär
från incheckning till sin växelplats och sedan tillbaka. Har du några frågor kan du ta dem med funktionären.
Professionellt! Cykeln var inlämnad och övertäckt. Nu återstod bara mat och vila…
Med Kalmar Triathlon som tidigare IM erfarenhet vet jag att det gäller att sova natten två dagar innan tävling. Natten
innan blir sällan vad man önskar. Lyckligtvis fick jag dock säkert fem timmar bra sömn så jag kände mig pigg när
klockan väckte mig. Vi samlades elva personer plus en handfull supporters 4.30 på parkeringen för gemensam avfärd. I
det ögonblicket slås man av hur engagerad och målmedveten en del människor ändå kan vara. Efter lite
fordonslogistikakrobatik på morgonen kom vi alla fram till startområdet. Ur högtalarna spelades en gammal tysk
schlager ”Guten Morgen”. Nu var det inte långt kvar.
Simstarten blev inte som jag tänkt. Jag låg ca 50 meter bakom startlinjen och funderade när starten skulle gå. Någon
röd ballong såg jag aldrig, men jag hörde definitivt startkanonen. Jag fick alltså några extra tiotals meter att simma
innan startlinjen vilket inte var helt bra. Efter ett tag fick jag dock kontakt och började simma förbi en hel del trots
att jag tog det behagligt. Min plan var att simma ett behagligt första varv och sedan ett ansträngande andra varv.
Tidsplanen var att simma på ca 1.10 –1.15. I slutet av första varvet blev det dock lite orytmiskt då det grötade ihop
sig runt rundningsmärkena. Allteftersom spred fältet ut sig och andra varvet gick en aning snabbare än första men
framförallt kunde man simma med bra rytm och fart som de runtomkring. Simningen gick enligt plan på 1.12.
Cyklingen gick i en 20 km raksträcka in till Frankfurt city och sedan i två loopar om 80 km norr om FF. Cyklingen
flöt på lite av sig självt. Det blir så att man fastnar i ett gäng som cyklar i ungefär samma fart. Utan att drafta
blev det riktigt socialt på första loopen. Det var Peter, Adrian, och så några till. Vi såg till att pusha på varandra
och köra om vart annat. Varje loop gick igenom ett flertal byar. Där kände man sig stundtals som man deltog i Tour de
France då alla bybor tycktes vara på benen och hejade fram cyklisterna. Mäktigt! Tveklöst var ”The Hell” mest minnesvärt.
En ca 500 m lång rak backe där publiken står mitt i vägen. Det var som att klättra upp mot Alpe de Huez i TDF. Cyklingen
gick även den enligt plan och jag klev av biken relativt oberörd sisådär 7 timmar senare. Vid växling tar en funktionär
hand om cykeln, en annan ger dig din ombytespåse och den tredje tar hand om dig och ser till att du är OK. Min funktionär
visade sig studera svenska språket så hon hade nog velat att jag var stannat en liten stund till för lite mer snack.
Hon klämde dock ur sig ett lycka till innan jag stapplade iväg.
Löpningen gick riktigt bra… i ett varv, ca 14 km. Med en extrapolering började jag tro att jag skulle fixa 11.30 som
var mitt mål. Även om mitt huvud ville att jag skulle löpa vidare bad mina ben om att jag skulle pröva på att gå. Jag
gjorde som benen. Allteftersom gick jag allt mer och sluttiden omförhandlades om och om igen. Om cyklingen var
publikmässigt upplevelsefull var löpningen än bättre. Vi sprang längs med floden Main i en H-formad bana. Man hade
chansen att se de andra i klubben och pusha på dem. Mest pushande var dock publiken. Då namnet var angivet på nummerlappen
var det skoj att höra Hogan, Hakan, Häkan, Hakon men sällan Håkan. ”Löpningen” var riktigt jobbig men samtidigt insåg jag
att jag skulle fixa målgången så det var bara att mala på. Min löptid blev usel men också lärorik.
Efter en mer än tolv timmar lång resa var det en nöjd Håkan som staplade in över mållinjen. Simning, cykling och 14 km
löpning gick enligt plan. Nästa gång ska det gå bättre. Jag kan varmt rekommendera att delta i Frankfurt IM. Arrangemanget
och publiken är av klass. Ta med några klubbkompisar så blir det också socialt.
Till mina arbetskollegor säger jag att jag är en Ironmanmotionär. Kan man vara det?
Tack till alla i SCT som deltog och supportade vid IM Frankfurt 2005.
Håkan
PS Grattis till Fredrik Bassman Triathlon Syd som bodde med oss och var den som kom först av alla svenskar.