En lång dags färd mot natt – eller Jakten på Järnmannen

Ett erfarenhetsbaserat kåseri av Gustaf Risling



En småkulen morgon. Säsongens mest kraftfulla ytspänning håller vattnet kvar i molnen. Ännu så länge. Klockan är 06.55. Nationalsången spelas. Armhåren reser sig. Det är ju helt sjukt: jag, en entusiastisk men dock blott medelgod långdistanslöparmotionär står just i begrepp att inleda Jakten på Järnmannen. Vem hade trott det för ett år sedan? Men nu står jag här, skönt värmd i småblåsten av en tätt åtsittande våtdräkt.

Startbrölet ur tryckluftstutan får krokodilslagsmålet i simstarten att ta sin början. Medveten om att bara klara av crawl i fyra kilometer är en framgång för mig tittar jag roat på det av svartklädda kroppar upprörda vattnet från en position en bit bakom de kommande medaljörerna.

Till havs, till havs. Rätt ut i Kalmarsund. Det är varmt i vattnet, nästan tjugo grader. Varför är det inget kakel på botten, med en svart linje att följa? Attans vad det är svårt att simma rakt. Efter första nittiogradersgiren möts vi av öppen sjö med vinden från nordost. Ganska höga vågor. Nästa boj ser man bara om man själv ligger på en vågtopp samtidigt som bojen gör det. Upp och ner, upp och ner. En kille blev faktiskt sjösjuk och lyftes upp efter första varvet. När första feltajmingen på andning i förhållande till vågorna uppstod konstaterade jag att vattnet var friskt och fräscht i munnen. Skönt att veta i dessa algblomningens tider. Vid varvningen bjöd en liten flicka vatten till deltagarna. Otroligt vad gott färskvatten smakar i förhållande till bräckt, om än algfritt! Andra och tredje varvet tuffar på i förväntat tempo. Jag uppmärksammas av en följebåt och ombeds byta riktning. Har gjort en rejäl hundkurva och simmar fyrtiofem grader fel. Brillorna hade immat igen och jag hade absolut nollkoll.

Upp ur vattnet, småspringer mot hojen. Känner mig rätt fräsch. Våtdräkten trivs på mig och trilskas när jag försöker dra den av mig. Sinkas något av det. So what?! Dags att cykla. Ytspänningen tänjer sig ytterligare och några droppar lämnar molnen, men i långsamt tempo. Funderar på om mina våta brallor kommer att ge skavsår i grenen. Kanske skulle jag bytt. För sent nu. Visar sig inte ge något problem alls. Äter och dricker allt vad jag orkar för att hämta in simningsförbrukningen och ladda om under pågående cykling. Funkar bra. Magen är min vän – tack för det, kompis. Cyklar om en lirare som kör vanlig hoj – uj, uj. Sådant trodde jag inte förekom på Järnmannentävlingar. De trettio kilometrarna till vändningen känns ganska lätt. Det här kommer att gå bra, det känner jag redan nu. Tar det ändå försiktigt. Är rädd för knäkänningar, som jag haft under träningssäsongen ibland. Slipper det. Har jag kanske börjat tillägna mig mer riktig cyklingsteknik? Hög tid, pysen! Ytspänningen ger upp. Himlen öppnar sina portar kring lunchtid. Bilisterna blir ystra bland alla pölar på vägen och stänker glatt på alla tävlande. Miljöpartisten i mig vaknar till då och då. Regnet upphör efter en tid. Skönt.

Kommer in till växlingsområdet kraftfullt undrandes hur det kommer att kännas med löpning som dessert denna idrottsdag. Inget sölandes i depån. Iväg två minuter senare. Hinner ut på löpningen med tvåhundra meters maginal till att herrsegraren går i mål. Känner mig som en fura. Inte rak i ryggen, men väl i benen. Tungt klafsande. Känner oro för att få knäproblem och blåsor med detta stilvidriga löpsteg. Oron obefogad, visar det sig. Sprintar iväg i sexminuterstempo, som är det snabbaste jag förmår just nu. Det håller dryga milen. Musketrötthet inträffar. Jag måste gå, f-n också! Vågar efter rekommendation dricka Cola i stället för vatten när drygt en mil återstår. Och se, likt fågel Fenix uppstår löparen igen och jag sprintar iväg på lätta (hmm, nåja) ben den återstående färden. Får till och med njuta av sötman att springa om några deltagare. Bjuder publiken, till deras förtjusning, på en riktig spurt de sista trettio metrarna och kommer i mål på 14:40.

Jag hade klarat mitt mål att genomföra Järnmannen inom maxgräns efter blott sju månaders riktig träning. Det var kul och jag mådde bra. Sov som ett barn efteråt. Vaknar utan träningsvärk och stelhet. Otroligt! Njuter än mer av det när jag ser många andras, även resultatmässigt framstående, rörelseproblem.

Ett stort tack vill jag rikta till min coach Robert Malmkvist. Utan hans hjälp att bygga träningsprogram och att få diskutera med hade detta varit en mycket tuffare resa, troligen inte ens möjlig på så kort tid.

Nästa år är det på’t igen. Men då ska det gå fortare…

Gustaf

Pre-race möte Växlingsplatsen Förberedelser Startområdet Simstarten