Kalmar Triathlon

29 juli 2006




Så var det dags igen att lyssna på nationalsången, med utsikt över Kalmarsund. Ett stort antal SCT:are kände sig manade att söka betvinga elementen och bli Järnman /-kvinna. Tjugofem personer! Var det månne tävlingsansvariges debut i fjol som lockade så många att lämna huvudstaden – om han kan, då kan vem som helst!

Vädret var ju att betrakta som strålande. Klar sikt. Lugn sjö. Måttlig temperatur i luften. En vattentemperatur på en hundradels grad under våtdräktsgränsen.

Full fart ut i vattnet. I år klarade ”Linjalen” Risling av att simma rakt. En tacksamhetens tanke skänktes på stående fot, eller snarare simmande kropp, till Stoffes kajak- mfl övningar som stärkt nacken och förmågan att lyfta sig till navigeringsläge utan att tappa fart. Alla svordomar över jobbiga pass är glömda, Du är förlåten, Stoffe! Forsade fram i oceanen tio minuter fortare än i fjol. Gick väl inte så fort att det är något att skriva hem om, men här kan jag ju skriva det; 1 tim 35 min.

Hade bestämt mig för att ta det rätt lugnt på simningen, vilket jag, som Ni såg, lyckades alldeles prima med. Men med min status är det inte simningen som ger de stora tidsvinsterna vid bättre prestation, ställt i relation till ansträngningen som krävs. Skulle alltså vara rimligt fräsch när jag kom ur vattnet för att kunna gasa på en smula på hojen.


Iväg ut i det småländska landskapet. Backar är i stort sett att betrakta som teoretiska fenomen, vilket gör att förutsättningarna för att trycka på är goda. Alltså: kör hårt! Trampade på ordentligt. Fick litet känningar i knänas yttersidor efter sju mil, så det var inte läge att pressa på med risk att inte kunna springa alls. Knappa 6:30 senare var det dags att avbryta detta moment. Snabbare än i fjol, men det positiva med det hela är att det finns fortfarande massor att ta bort av tiden till nästa år! Det är minsann inte alla i klubben som har en sådan förbättringspotential!!


Så var det då dags för examen. Maraton. Efter en full arbetsdag, som fyllts med idrott i olika former, är det så dags att springa maraton. Spänningen oliiiidlig – ska jag kunna hålla ihop det hela och sålunda prestera en anständig sluttid? Första varvet går hyfsat. Alla SCT:are som står bland publiken vid växlingsområdet vrålar ut sitt stöd. Tack – Ni ska bara veta hur det värmer och vilken energikick det ger! Andra varvet går hyfsat. Springer om massor av medtävlare. Blir påhejad av andra SCT:are i spåret och bjuder givetvis på samma uppmuntran. Tredje varvet höll även det och min ”mara” slutar på 4 tim 20 minuter. Inte illa för en gammal karavankamel!

Med sluttiden 12 timmar och 32 minuter har jag förbättrat mig med över två timmar sedan i fjol! Känner mig nöjd med dagsverket. Än en gång har jag under mitt träningsår haft stöd av Robert Malmkvist, som peppade mig in i det sista och höll ordning på övriga i min klass under tävlingen. Han har verkligen följt mig i min träning och varit lyhörd för både framsteg och vedermödor. Min tacksamhet för all hjälp är stor. Tack Robert och varmt lycka till på Hawaii!

Gustaf Risling